aimeesmom

Jag är av den modellen att min kropp inte liknar en superfotomodells. Och det gör mig inget, för jag är inte dum nog att tro att den kommer av sig självt eller utan uppoffringar.
Att tro på att en riktig supermodell kan äta vad den vill, slöa framför Vännerrepriser varje dag eller få provsmaka av kladdkakesmeten varje fredag - är dumstridigt.
Och att dessutom tro att det just är deras kroppar som pryder omslagen när man kan öppna upp tidningshelvetet och hitta oretucherade och osminkade modeller på var och varannan sida säger sig självt.....

Visst är det inte helt omöjligt att bli så smal, slimmad och vältränad som en supermodell som går på catwalken. MEN det har sitt pris. Inte bara dietmässigt och träningsmässigt. Utan även själsligt och organmässigt. Det finns inte en människokropp som mår bra av hetsbantning, kokain, spyor, hårdträning varje dag etc. Och det finns få människor som har tid till det om man vid sidan av vill ha ett normalt liv med vänner, jobb, hushåll, fritid etc.

Läste DETTA förut och kan inget annat än att hålla med.....

Vad tycker du?
Ska man jämföra sig med någon som inte lever det liv du har? Och dessutom inte ens visas från sin absoluta rätta sida?
Och är det verkligen fel att modeller ser just ut som modeller? Jag tycker inte det. Likadant att bodybuildare ser ut som muskelberg och sumobrottare som fläskberg. Man är vad man äter/lever.