Jag undrar...
... om man förväntar sig att dens tystnad ska tolkas på något visst sätt av mig?
... om man tror att man bevisar något genom sin tystnad mot mig?
... om man inte känner sig mer framåt, ärlig och vuxen genom att iaf svara och säga vad man känner? och på så vis också kunna avsluta något man inte längre vill fortsätta med. Om fallet nu är så.... Vad vet jag om ingen pratar med mig?
Igår kom den. Panikattacken. Har väntat på dig ska du veta... Kanske känner min kropp på sig att det börjar ta stopp nu. Kanske dags att jag börjar lyssna på den bara.
På måndag ringer jag för att få prata med någon. Det är vuxet. Det är bra föräldraskap - att ta itu med problem och känslor med någon som kan hjälpa till, istället för att låtsas må bra och stå upp.
Nej, jag har inga problem med att erkänna svageter eller mina känslor. Jag är bara mänsklig och står för det.
De är bra. Hoppas du får någon bra att prata med direkt.. Stället jag går på och har gjort ett bra tag nu. Rättare sagt 3 år.. De ska läggas ner till jul.. Lite tråkigt faktiskt att kommunen inte vill satsa på de mer. Stadsmissionen barn och ungdom är de jag och barna går på.
Mullis Ja, jag tänkte ju gå till en terapeupt för vuxna så jag blir inte drabbad av den nedkärningen.
Det ÄR vuxet och moget att inse att man behöver prata med någon. Att gå och låtsas som allt är bra är helt fel. Känslor ska inte stängas inne, dom måste få komma ut. Att lyssna på rösten längst in är det man SKA göra. Om man ignorerar och tränger undan den får man bara problem längre fram i tiden. Någon gång kommer nämligen allt ifatt en hur mycket man än försöker att springa därifrån!
Håller tummarna för dig att du får komma och prata med någon snart.
Kramar!
du vet var jag finns <3
Helt rätt att ta tag i problemet så fort som möjligt istället för att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det regnar!
Hoppas du hittar rätt person att prata med snabbt!
