Stanna mitt hjärta och säg att du lever
Idag ringde dom för första gången från förskolan och sa att Aimee slagit sig. Rejält. Ramlat hendlöst bakåt från stolen(som i smällen med golvet gick sönder) efter maten och slog i bakhuvudet rakt i golvet. Direkt efter fallet hade hon blivit mycket blek, grät massor och sa "ajaj huve"......
Innan dom sa i telefonen till mig vad som hänt, för jag hör ju på rösten att något var fel, så kunde jag bara tänka att hon var borta. Allt var förlorat. Fan att det ska vara det första man tänker! Kanske som en försvarsmekanism så att man kan andas ut över att det inte var så allvarligt?
Fick skjuts av en kollega till förskolan där jag möts av en trött, men glad Aimee. Ingen större fara på taket med henne, men för säkerhetsskull fick vi en tid på VC. Jocke tog henne dit och jag for tillbaka till jobbet med hjärtat på normalpuls igen. Thankyougod!
Innan vi går och lägger oss ikväll ska vi dock väcka upp henne för att se så hon är okej. Men vara försiktiga med bakhuvudet då det numer är en bula där som nog gör mycket ont!
ÄLSKADE UNGE! Vad har du gjort med mitt hjärta? ♥
Och tänk dig sen, när dom blir större och rör sig ute på egen hand. Jag dör lite smått varje gång jag tänker på det. Hur ska man någonsin kunna slappna av?
För oss som växte upp i dunderlugna Gistad och Linghem och Askeby och allt vad det hette så var väl det "värsta" som kunde hända att någon bröt sig in på Himnabadet, eller att någon hade Fö efter sig under något skoldisco. Men nu, herregud. Jag vill vira bubbelplast om ungen.
Någon gång måste man ju låta barnen bli självständiga och få möjlighet att pröva sina vingar. Bland det absolut viktigaste för mig är att Musse alltid ska veta att jag finns där för honom, att det alltid ska vara mycket bättre att vara ärlig och att han kan be mig om hjälp när som.
Det är tametusan inte lätt att uppfostra ett barn, att ens ha ett barn. Det måste vara det tuffaste, svåraste, smärtsammaste, ömtåligaste, bästa och underbara uppdraget man kan ha i livet.
