Down

Jävla skitfotboll! Fan va besviken jag är.
En sjukt bra match gör vi mot England, men det räcker inte för vi va sjukt dåliga mot Ukraina. Nu är vi ute ur EM redan innan sista gruppspelsmatchen.

Fan
Fan
Fan
Fan


Framme

Nu är vi snart framme och jag har sovit mest hela vägen. Men även lyssnat på diverse löst prat från slappa ungdomar vars ända problem här i livet var att chefen tjatat om att de var tvungna att jobba ifatt arbetspass som dom skitit i. Herremingud! Jävla snorungar som inte kan växa upp och förstå vad ett jobb innebär, ansvaret men också möjligheterna till framtiden.
"Men vadå. Jag orkade typ inte. Sen ska jag till Grönan nästa vecka på nån konsert".



Nej. Nu ska jag ta taxi med dagens assesoarer. Väska från Lindex och halsbandet minns jag inte vart jag köpt. Ny blå & svartrandig klänning från Åhléns.
So long lovers!


På väg

Sitter på tåget mot Göteborg nu, precis bytt i Katrineholm. Ja för av någon konstig anledning går inte tåg från Linköping till Göteborg utan byte. Hemresa imorgon blir två byten. Hoppas bara på att det inte blir några förseningar imorgon för jag vill inte missa matchen! Sverige måste vinna och jag hejjar som en tok :)


Snart är det utbildning och jag känner mig peppad, men också lite nervös inför vad som ska läras ut. Tänk om jag blir sämre ledare på jobbet nu? Tänk om det känns fel med kursen? Gaah.... Tänker för mycket. Som vanligt.

Känner mig som låten The Show i filmen Moneyball. Så härlig låt och den passar mina känslor just nu.

"I'm just a little girl and I'm so scared but I don't show it."
Detta klarar jag säger jag alltid, eller jag fixar! Men samtidigt så är jag lite rädd. För även om jag i höst blir 27år, har en dotter på 3år och är vuxen - så känner jag mig ibland bara som en liten osäker flicka.



Lördagkväll

Ikväll är jag lite gräsänka och tar mig ett glas vitt i lugn och ro. Har haft en härlig dag i Söderköping med glass, tåg och stros i Madickens hemstad. Bilder får ni se imorgon :)



Igår fick jag beskedet om att jag inte kom med i bakprogrammet Hela Sverige Bakar som i höst kommer visas på Sjuan. Och jag måste säga att jag blev lättad. Det föll liksom en sten från mitt bröst! Så vilken jävla tur att jag inte kom med, för hur hade jag mått då?? Nu kan jag slappna av och inte behöva oroa mig över ekonomin, sommaren eller tid från familjen som redan fått lida pga min bakning.

Jag älskar bakningen, men har tappat passionen iochmed den stress som jag känt. Jag har haft inspirationsbrist och ångest. Och nu är den som bortblåst! Dags för nya tag och dags att njuta av min bakning igen :)

Bjuder på lite gamla godingar som jag gjort senaste året.


Campadre

Härromveckan hämtade vi ut en kanonpaket från Campadre. Ett picknickset till Aimee och kläder till Jocke. Allt som vanligt till kampanjpris :) Och innan dess har vi köpt ett kastrullset som vi är sjukt nöjda med.
Nu ikväll gjorde jag en liten beställning igen. Bland annat en härlig klänning från House of Lola och ett par gympadojjor från Bagera.






Rekomenderar verkligen er att gå med, det är ju helt kostnadsfritt, och kolla vad för bra saker ni kan finna till mycket rabatterade priser. Det finns ju allt från barnkläder till elektronik till smycken till inredning till upplevelser till leksaker till strumpor.
Är man dessutom märkesnörd så är detta platsen för dig :) Själv blir jag rädd för vissa priser, även att de är sjukt rabatterade men förstår att det är "billigt" när något som tidigare kostat 19,000kr är nedsatt till 8,000kr!

GÅ MED HÄR och bli medlem! (och ge mig samtidigt lite "pengar" att handla för genom att registrera er)


"inte mitt fel att du känner dig mobbad"

Diskussionerna fortsätter och varovarannan minut så kommer det in en totalt empati- och respektlös människa som klart och tydligt inte har blivit uppfostrad att ha hyfs och vett i kroppen.


Någon påpekade för en "motståndare" till hår att det inte var okej att kränka och mobba andra människor för att de väljer att inte raka sig. Hen fick då till svar;
"Men det är väl inte mitt fel att du känner dig mobbad. Du behöver ju inte ta åt dig, du har ju faktiskt ett val att inte ta åt dig!"


Behöver jag ens påpeka att jag tappade hakan och all tro om framtidens smhälle. Att nästa generation anser att det är okej att kränka en annan människa för den man kränker har ju ett val att ta åt sig eller inte. Alltså så väljer man själv hurvida man blir mobbad eller inte..... Så alla de ungdomar som i vårt avlånga land har tagit livet av sig direkt pga att de blivit mobbade hela sina liv, ska skylla sig själva för de valde att ta åt sig av mobbarnas kränkningar??????????????????
Om detta är nästa omgång vusna som kommer ut i arbetslivet, vuxenlivet, småbarnslivet - då vill jag stoppa den utvecklingen redan nu. Jag kan inte för mitt liv tänka tanken att mitt barn ska växa upp med lärare med denna attityd eller med vänner vars föräldrar anser det är okej med mobbning.

"Ditt äckliga sliddjur, jag hoppas du dör i cancer"

Det finns just nu tre grupperingar av människor i denna debatt angående kroppsbehåring, mer specifikt håret i armhålan hos kvinnor. 

Grupp ett:
De som tycker att hela debatten är onödig och att alla ska få göra som dom vill. Och som inte förstår varför det blivit en så stor "grej".

Grupp två:
De som kämpar gärnet för att stå upp för sina rättigheter att se ut precis så som de vill och motverka kränkningar mot de som känner detsamma.

Grupp tre:
De som agressivt skriker ut hur äckligt och motbjudande det är med hår under armarna på kvinnor och som går till extrema hot och mobbningsattacker mot människor de inte ens känner.


Jag tillhör Grupp 2.
Och denna debatt tycker jag visar på hur viktig frågan faktiskt är. Hur viktigt det är att man tar upp det problemen med de extrema normer som samhället skapat senaste åren för kvinnor och män. Hur vi ska se ut för att vara snygga.  Och någonstans i detta skapande har det gått överstyr, då vi bevisligen har skapat ungdomar med så skev syn på människokroppen och uppfattning om "yttrandefrihet".

Senaste dagarna har jag förfärats över hur vissa människor anser sig ha rätt att få kalla mig, som kvinna med hår på ben och under armarna, för saker som;
Äcklig
Motbjudande
Rabiat feministhora
Fettofitta
Fula sliddjur
Samt att jag borde dö, att jag borde få cancer, ta hand om min hygien bättre, luktar illa etc.


Nätmobbning, hat och okunnigheten bland människor som finns på Internet är så sjuk att jag blir rädd.
För hur kan det gå så långt att man kan få för sig att ha en rättighet i att kalla en människa för äcklig för något så simpelt som kroppshår? Någonting som ALLA människor har. Raka bort det bäst du vill, det kommer växa ut igen - för att det är så me doss människor. Men gör det för din skull och ingen annans. Och respektera för i helvete de som väljer att göra på annat sätt.

Tyck vad du vill om kroppshår, men säg inte till någon med hår under armarna att du tycker det är äckligt. För det är kränkande och elakt. Och INGEN får ut något gott av att man kränker en annan människa.


LÄNKAR
http://debatt.svt.se/2012/03/13/jag-ar-stolt-over-mitt-har-under-armarna/

http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.4473650-linas-armhalor-skapar-debatt-pa-natet

http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/march/heja-lina.html


en unik och udda blomma som sticker ut och är lycklig



En bukett blommor av samma art. Tulpan. Men är alla lika för att de sitter i samma bukett?
Är alla lika för att dom kommer från samma affär?
Är alla lika för att dom dricker av samma vatten och äter av samma solljus?




En blomma sticker till synes ut från buketten. Den har inte samma rosalila färg som de andra tulpanerna, den är istället spräcklig/randig.
Blir denna tulpan mindre värd nu?
Får denna tulpan inte dricka lika mycket vatten för den inte har samma färg?
får denna tulpan stå i skuggan och stå utan solljus för den inte "passar in"?



Jag känner mig ibland som denna udda blomma. Den som sticker ut i både positiv och negativ mening, då jag kan vara den störiga och högljudda när andra vill ta det lugnt samtidigt om jag kan vara den roliga som livar upp och får andra på gott humör.

Jag känner mig ibland som den som sticker ut för jag inte passar in i den sträva normen och mallen för hur jag "borde" se ut för att "vara lycklig". Det konstiga är att jag samtidigt känner mig som den lyckligaste just för att jag är den udda blomma som sticker ut. Jag väljer mitt liv och min framtid. Jag väljer maten jag äter, jobbet jag arbetar, intressena jag utövar, de filmer jag ser på, de vänner jag umgås med, de fester jag går på etc. Och det gör mig lycklig - oavsett om jag är den udda blomman i en grupp eller inte. För jag är tusen gånger hellre en unik och udda blomma som sticker ut och är lycklig för den jag är - än att vara den maniska människa som kämpar hela sitt liv för att passa in i en mall och vara mainstream med samhällets normer som lag.


För dig som inte förstår

Att vara genusmedveten handlar för mig om att bli medveten om mina egna föreställningar men också om andras. Och att bli medveten om hur de i sin tur kan påverka mina barn; hur bemöts de? Kan jag påverka det? Det handlar väldigt lite om att förändra mina barn för de är perfekta som de är.

Men vad väldigt många verkar tro är att barns personligheter är skrivna i sten. Att de liksom bara föds som de är och att alla uttryck som följer är uttryck för deras inneboende och konstanta egenskaper och därför ska bejakas och förstärkas, oavsett.

Men så är det ju inte. De föds inte med färdiga personligheter och färdiga egenskaper som jag sedan begår våld på när jag erbjuder dem världen. Min dotter är inte en prinsessa per automatik bara för att hon har en snippa och när jag inte faller in i den mallen så betyder det inte att hon inte tillåts vara den hon är för den hon är är enpågående process och den vill jag vara försiktig med. Inte anta en massa kring.

Barn växer här och nu. Utvecklas utifrån den värld och verklighet de lever i och i den verkligheten ingår massvis med människor som behandlar dem på olika sätt och påverkar deras åsikter, tankar, känslor men framförallt deras utveckling och självbild.

Till exempel så får min dotter fler komplimanger och kommentarer kring sitt yttre och sina kläder än min son får. Och då funderar jag lite på hur det påverkar henne och om det är bra eller dåligt och om det finns nåt sätt för mig att motverka det. Och min son kommer ju i egenskap av pojke alltid komma undan lite mer när han skriker och härjar för det kommer förväntas av honom för han är ju pojkar och det vet vi ju, hur pojkar är. Och så vidare.

Att vara genusmedveten innebär då för mig att jag förutom att vara en förebild för mina barn och visa dem att män och kvinnor gör samma saker så ser jag till deras närmiljö: vad leker de med? Vad tittar de på för program? Vilka kompisar har de? Hur talar vuxna till dem? Vilka böcker läser vi och vilka kläder har de på sig?

Att vara genusmedveten är ett förhållningssätt, inte en metod med fasta regler eller tydliga manualer. Inte en quick fix utan en verktygslåda specifikt anpassad för varje barns individuella behov och person fast med perspektiv utifrån kön, men också klass, etnicitet, sexualitet och allt sånt där som också påverkar hur vi uppfattar varandra. Hur kan det bli fel?





Dessa ord är inte mina. Men det är mina känslor och mina åsikter.
Detta är precis vad jag tänker, men jag är inte lika bra på att uttrycka mig som
LADY DAHMER är.


Att ligga steget före

Ibland måste jag hejda mig själv, då jag har upptäckt att jag ofta ligger steget före och på så vis missar en del som sker just nu. På jobbet oroar jag mig för hur nästa månads scheman kommer se ut, vart jag lägger bemanningen och vad för eventuella problem som kan komma att uppstå. Hemma tänker jag nu mycket på hur vi ska lägga semester/föräldraledighet under sommaren. Och lite på vad vi kommer behöva köpa i klädesväg till grisen då hon aldrig verkar sluta växa ;)


Tänk om jag istället kunde fokusera på att det är februari, fortfarande vinter och att jag är här och nu. Visst ksa man inte tänka så, men TÄNK OM något skulle hända som gör att jag inte skulle kunna delta i sommarens semester eller bemanna personal i april.... Guuuud vad jag är jobbig mot mig själv ibland! haha


Annars då?
Jomen Älsklingen vabbar imorgon och jag ska städa tåg för första gången på typ två veckor! Har inte hunnits med annat än kontorsrelaterade arbetsuppgifter för mig under uppstarten av Norrköping och allt runt omkring. Men nu så! Nu bör jag vara i fas med allt för att kunna "återgå" till att försöka balansera gruppledarrollen med städrollen. Längtar efter att gå ut och skita ner mig, skönt med omväxling.


Ciao!

En välputsad fasad

Under mitt liv har det hänt många saker som gjort mig principfast och som gett mig en hård yta. Några människor har lyckats komma innanför den, medan många stått utanför med ett frågetecken i pannan.
Det finns dom som kämpat hårt för att bryta ner min fasad och visa mig hur kärlek verkligen fungerar och gett mig sin hand. Och det gör något så fruktansvärt ont i hela min själ när jag vet att det som en gång var, aldrig mer kommer altt bli. Jag vet om att jag orsakat en stor skada, som ett öppet sår omöjligt att läka. Och jag skämms. Jag mår illa över mig själv och önskar inget mer än att kunna ta tillbaka allt ont jag någonsin skapat för de som en gång brytt sig om mig.


Mitt i allt jag gjort och gått igenom, har jag byggt upp någonting hårt, svart och argt omkring mig för att kunna skydda mig mot det onda. Vilket i sin tur har skapat en bild av mig som verkligen inte stämmer.
Jag har fått höra att jag är en hård och kall människa.
Jag har fått höra att jag är dum i huvet.
Jag har fått höra att jag är galen och rabiat.


Det är inte så. Jag är ingen kall människa. Jag är impulsiv och tänker efter, långt efter jag sagt eller skrivit något. Jag har åsikter jag står för, men är dålig på att formulera dom utan att skrika. Då jag är uppvuxen med att att överrösta eller bli överröstad.
Jag har mycket inom mig som jag inte vågar låta komma ut, med rädsla för att bli dömd - vilket resulterar i att få förstår varför jag reagerar som jag gör.
Jag är en känslomänniska, oförmögen att lägga rätt känslor på rätt saker utan kan ta min ilska om en sak och lägga den på en annan. Jag kraschar och fungerar inte normalt om jag känner mig trängd. Jag drar alla över en kam istället för att se individer. Jag är mänsklig, men sätter ofta på autopilot för att slippa ta tag i känslor som vill svämma över.
Jag ser inte mig själv som andra ser mig, vilket resulterar i stora problem vid missförstånd och bråk.



Varför känner jag aldrig att jag passar in?

Rädsla

Att försöka vara rationell i sina tankar när man vet att det finns en risk, även om den är mikroskåpiskt liten, att en olycka kan ske, är svårt.
Jag vet att min älskade Joakim kommer hem på söndag. Jag vet att hans plan inte kommer krascha. Jag vet att på söndagkväll kommer han hålla om mig i sängen igen.

Men ändå kan jag inte värja mig från tankarna "tänk om"............
Damn it!



Jag blir kallsvettig och tårarna rinner längs med mina kinder. Jag vet inte vad jag skulle göra. Jag får svårt att andas. Herregud vad jag älskar dig min fina Jocke!


Det första mötet.
Kärlek vid första ögonkastet ♥


Snart förlovade i ett år


Galenskaper är vår specialitet


Familjen tokig


En vägg kommer lastat

Jag är inte rädd för att erkänna ett misstag, ett misslyckande, ett felande från min sida eller att jag borde gjort något på ett annat vis.
Så here we go.

Jag har tagit mig vatten över huvudet.
Jag har åtagit mig för många uppgifter.
Jag har åsidosatt min finaste familj och mina vänner.


Efter denna helg är det slut på det. Denna vecka har ju praktiskt taget slitit mig i stycken på ett sätt jag inte varit med om tidigare, men som jag vetat varit på väg. Jag hade ju sett och känt varningssignalerna och därför gått ner i tid på mitt jobb, f.o.m. denna månad. Så från och med nästa vecka blir det andra bullar och jag ska ändra på mitt dumma sätt att vara.

Jag är ingen annan än en människa. Jag vill för mycket och testar väl lite för ofta vart mina gränser går. Jag vill ju uppnå min dröm och då måste jag ju kämpa, jobba hårt och testa nya saker. Men inte till vilket pris som helst. Jag vill ju överleva min 26års dag liksom ;)


Förlåt för sjukt dålig blogguppdatering, men det finns varken tid eller ork till det. :/ Men snart så! Har ju massor jag vill skriva om och provocera er med... hahaha



Mitt nya halsband som spontanköptes på centralen i Stockholm. Me like a lot!


Fan jag har misslyckats!

Att vara förälder sätter en sådan press på en själv att man ibland ångrar beslutet om att skaffa barn.(Nej, självklart önskar jag inte att Aimee inte fanns!)
Jag ska vara en god förebild.
Jag ska säga rätt saker.
Jag ska tillrättavisa.
Jag ska uppfostra.
etc.
etc.
etc.
etc.


Ja, ni därute med ungar fattar ju precis vad jag menar.
Minsta lilla grej och liten egenskap man har, som är av negativ utstrålning kan ju för fan överföras till barnet och totalt fucka up dess uppväxt. FATTA VILKET ANSVAR!
Jag gör iaf så gott jag kan och ja, jag kallar mig jävligt duktig när jag inser hur bra vi har uppfostrat Aimee. Men jag är inte sen med att erkänna mina misslyckanden i att uppfostra henne bra.

T.ex. Vi har ända sen Aimee varit liiiiten sagt "vad duktig du är" när hon gjort någonting nytt/gör som hon blir tillsagd. Detta har ju resulterat i att hon ofta vill göra saker för att få den uppmuntrande kommentaren. Den är i sig inte är så himla farlig, men när man(som jag då) säger det en mijlon gånger om dagen om allt - då blir den skadlig för barnet och barnet eftersträvar att få höra det. Hon växer upp och blir ett "duktigt" barn, vilket i sin tur kommer kunna att resultera i att hon blir en sån där skitjobbig lillgammal unge. Men jag jobbar hårt för att arbeta bort detta då jag vet att det inte är bra.
Samtidigt är det svårt eftersom att hon samtidigt har börjat efterapa oss och ger oss samma komplimanger för saker vi gör. "Duktig mamma. Bjaaaa", säger hon och klappar mig på huvudet när jag lyckats sätta på henne skorna på morgonen!
Applicera jättegärna detta på "vad fin/söt/gullig du är" och gissa hur den ungen kommer bli/vilja eftersträva när den växer upp....


Hur som helst. Detta är ju någonting jag skulle kunna prata om i evigheter! Vända ut och in på och leta på mer fel jag gör. Och varför bloggar jag om detta? För att verka duktig?? Nej! Och om någon tror det så kan denne ta sig i röven och läsa någon annans blogg.
Jag skriver för att ventilera. Jag skriver för att få andars synvinklar, tips och råd - samtidigt som jag vill dela med mig av det jag faktiskt tycker är bra.



Appropå att vara en god förebild.
JAG UTMANAR ER ALLA ATT KÖPA EN CYKELHJÄLM(Om ni ska ut och cykla det vill säga.) Barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.
Aimee: "Mamma åsso ha jälm?" Angelica: "Ja, mamma ska också ha sin hjälm på sig".


Hjälmen är från Bertil & Anderssons i Johannelund. 449:- och det var deras mest sålda cykelhjälm. Finns i blått, rött och svart.


Motsägelsefullt?

Jag är lite ledsen mitt i allt härlig och roligt. I helgen missar jag nämligen någonting RIKTIGT skoj och jag skulle varit med, men det ändrades helg tyvärr. Då kunde flera och då är det ju helt rätt att byta, men ändå blir jag besviken för jag vill också ha en underbar tjejhelg med god mat, vin, bastubad, båtturer och annat skoj med finfina vänner i Göteborg.

Hade jag "bara" haft en vanlig jobbhelg hade jag ju kunnat byta/ta ledigt, men jag är ju även egen företagare och det gå rliksom inte säga till en blivande brud att man helt plötsligt inte kan göra hennes 100cupcakes. Eller kan jag? ;) haha
Nej, jag kanske är motsägelsefull iochmed mitt tidigare inlägg om livsval.... vet inte. Jag ville bara säga dock att jag VERKLIGEN VERKLIGEN hade velat vara med. Och ja det svider lite och gör mig lite ledsen. Men jag ska se det positiva i denna helg: 

Jag får äran att göra bakverken till ett stort bröllop och jag ska ha en mysig lördagkväll i sommarstugan med min familj.

Sorgligt

Såg en kommentar förut som får mig att fundera hur vissa människor är funtade.... Orkar inte bli arg. Tycker bara att du är en mycket sorglig människa som ingen kan ta på allvar. Pinsamt hur man kan göra sig själv till ett offer var och varannan dag.


Hur gick den där sagan nu igen?
Han som ropar "vargen är här" flera gånger utan att vargen är där. Och sen när vargen verkligen kommer, så är det ingen som bryr sig om att han ropar "vargen är här". Så där står han med alla sina får. Ensam och pinsam.
Det är du.
Och ju mer skit du kastar omkring dig. Ju mer lögner du sprider. Desto mer kommer komma tillbaka i ditt ansikte en vacker dag. Och då kommer du stå där ensam.



Att veta vart man ska lägga sin energi

Jag är en känslomänniska. En sådan där person som blir engagerad, upprörd, exalterad, uppspelt, rörd, glad, gråtfärdig, uppjagad... you name it! Men ibland så kommer tillfällen då jag riktar mina känslor åt fel håll/mot fel person för att det är för svårt att ta tag i grundproblemet. Det ber jag om ursäkt för.

Jag ber om ursäkt till min älskade man Joakim som mer än ofta får ta en och annan känga för saker som inte är hans fel...
(Jag ber om ursäkt för igår, då jag skyllde på hans placering av den lånade torkställningen istället för att erkänna att jag hade en dålig dag och var upprörd över mina gigantiska jättepattar som inte alls passade i den nyinköpta klänningen.)


Men är inte det lite vad ett partnerskap handlar om? Att vara den andres plank att kasta lite skit på ibland, att få bolla idéer mot att få luta sig mot när det känns tungt?
Tack älskade Joakim för att du är mitt plank! ♥

Som i en uppförsbacke

För några år sedan var jag en partyprinsessa, ganska snygg och med en ganska snygg kropp. Jag levde för mina stora umgängeskrets. fester och att "ha kul". Sen träffade jag Joakim och föll pladask.
Vi bestämde mycket tidigt att vi ville ha barn och leva familjelivet. Vi var på samma plan och våglängd i livet helt enkelt. Och så blev det.


Sen blev allt bara så fel. Jag blev en överviktig småbarnsmorsa som inte ens själv kände igen sig. Jag var liksom inte förberedd på hur ensam och obekväm jag skulle känna mig. Hur dåligt jag skulle må och hur "inlåst" i mitt hem jag skulle uppleva att livet var.
Jag kunde inte njuta av mitt nya liv, eller ens min bebis. För mitt fokus låg på saknaden av mitt gamla liv och mina gamla vänner. Jag kände mig som ensammast på jorden och missförstådd. Nästan som bortglömd. Var det verkligen så här det skulle bli?


Det har tagit mig en lång tid och många ensamtimmar med egenpepp för att komma dit jag är idag. Genuint lycklig och med ett bra självförtroende.
Jag VET att jag inte är smalast och vackrast på jorden, men för mig spelar det ingen roll - för jag är nöjd och det är faktiskt bara garanterat jag som kommer få leva med mig för resten av mitt liv. Och mina bra egenskaper och min personlighet är det som räknas, inte hur jag ser ut.
Jag VET att jag inte är tråkig - tvärtom! Jag får många i min närhet att skratta ;)
Jag VET att jag är bra på det jag gör i mina numer tre arbeten. Och jag älskart! För det är få förunnat att få arbeta med tre olika saker som ligger en varmt om hjärtat och samtidigt känna att man gör det bra. :)


Inre pepp. Hårt arbete. Att lita på sin magkänsla. Att våga gå utanför ramarna. Att gå sin egna väg.
- Det är mina tips.

Fult språk

Jag har nog det största ordförrådet av fula ord, svordomar och klumpiga uttryck.
Jag är hetsig och aggressiv.
Jag är framåt och säger vad jag tycker.
Jag tänker inte efter innan jag talar.
Jag skriver fort och intensivt när jag är upprörd.


Mycket här i vår värld påverkar mig, tyvärrl ite för personligt och in på livet. Jag blir så fruktansvärt upprörd och engagerad - har alltid varit sån....
MEN jag är inte rädd för att erkänna detta. Jag är inte sen med att påpeka mina brister och att jag kan ångra att jag skrivit något för fort och förhastat. Och även om jag arbetar med att tänka igenom vad jag ska skriva här på bloggen - så blir det ibland ändå plumpt och rätt på. Då med fula ord, påhopp och ogenomtänkta formuleringar.


Det är, vad jag förstått, lätt att missförstå vad jag menar. Speciellt när det handlar om ämnen jag inte är så välinsatt i. Därför ber jag er, mina underbara läsare, att kommentera!
UPPLYS MIG.
GE MIG KÖTT PÅ BENEN.
KOM MED FAKTA.
VAR INTE RÄDDA ATT "SÅRA" MIG ELLER LIKNANDE. Men gör det gärna med lite bättre finess än mig, konstruktiv är den bästa då jag inte behöver ta åt mig personligen. :)


TACK IGEN TILL ER ALLA! Diskutera mera :)




TILLÄGG:
Jag vet att jag inte är ensam om att tänka saker som "jävla idiot", problemet är nog att jag säger det öppet och offentligt. Ofta utan att veta bakgrund till beteende eller handling tyvärr. Men hey! Jag är inte mer än mänsklig! ;)

Stängda dörrar

Den 4åriga Leyla fick sina händer bortsprängda av en hemmagjord bomb, placerad i sandlådan på hennes förskola....  (Fler bomber av samma slag, med samma tejp har hittats på flera ställen.)

Det sitter en person häktat/anhållen för detta hemska dåd. Han är !!!FEMTON!!! 15år gammal och häktningsförhandlingarna hölls bakom stängda dörrar för att skydda hans identitet. (Även en 18åring är misstänkt för inblandning i detta som verkar känna femtonåringen)







Citat från AFTONBLADETS ARTIKEL:

" Pojken nekar. Advokat Fredrik Zettergren, tillfällig ersättare för rutinerade Kerstin Koorti, säger att bevisen är svaga. Det kan stämma, men så där håller å andra sidan försvaret alltid på.
Låt oss för ett ögonblick utgå i från att han är skyldig. Att han satt en mardrömslik plan om att lura småbarn att börja leka med försåtminerade bomber i verket.

Då talar vi om ett fiasko för berörda myndigheter. Pojken har varit osunt intresserad av kemi och fyrverkeri i flera år, vänner till familjen berättar att föräldrarna gjort en hel del för att få honom på bättre tankar.
De har lämnat in kemikalier till polisen. De har kontaktat socialtjänsten som satt in ”speciella åtgärder” och med tiden kommit fram till att pojken släppt sin fixering.
En usel bedömning, om misstankarna nu stämmer. Ett barn som lyckas lura välutbildade, rutinerade vuxna."





Hur i helvete kan vi ha sån jävla pinsam läkarkår inom psykiatrin, BUP, socialtjänsten, skolan och liknande att en grabb kan göra en sån här sak?
VARFÖR sitter ungjäveln inte inspärrad?
Har vi inga "sjukhus" utplacerade i våra skogar med låsta dörrar för de människor som klart och tydligt visar på att lida av typ Sociopati eller andra empatilösa sjukdomar? Har vi inga som helst lagar som säger att sådana människor inte får lämnas utan uppsikt och måste äta mediciner eller liknande?

Nu har åklagaren ändrat rubriceringen från mordförsök till grov misshandel då det visat sig att bomben inte skulle kunnat döda Leyla. Men vem fan bryr sig?!? Bomben har gjort tillräckligt med skada och intentionen till att skada eller döda spelar ingen större roll då handlingen är gjord av en sjuk människa som klart och tydligt inte bryr sig!
Spärra in honom och andra människor som visar att de inte kan leva ett normalt liv med arbete, familj, fritidsintressen, laglydnad och liknande!


Tidigare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu