Separationsångest
Aimee har inte varit sig själv riktigt på ett par dagar. Till och från i nästan en vecka. Och det gör ju ont i hela mig när jag inte känner igen mitt egna barn! När hon pratar på ett ovanligt sätt eller beter sig helt olikt från annars. Men det värsta är när hon utbrister "Mamma!! ååå MIN MAMMA!", samtidigt som hon krampaktigt håller sina armar runt om mig.... Hon känns nedstämd och som att hon är rädd att jag ska försvinna. Det ger mig en magsmärta och ångest som inte är av denna värld då jag förstår varför hon kan känna så.
Jag har ju inte varit närvarande, jag jobbar mest hela tiden. Förra veckan var ju helt kaotisk när jag var i Stockholm ett par dagar och sen jobbade sent ett par dagar för att sen baka tårtor och gå på fest på helgen... Ingen av våra rutiner följdes, vilket jag tror är en mycket stor bov i dramat. Aimee behöver sina rutiner, då äter och sover hon som bäst vilket också resulterar i gott humör!
Ikväll har hon haft feber till och från, så imorgon stannar vi hemma för säkerhetsskull. Känns som om varannan kotte är sjuk enligt facebook, så höstens skit ligger väl i luften.
Mitt hjärta som jag vill se henne
